Viktor kör snabbtåg

Viktor kör snabbtåg

Att köra tåg ser enkelt ut bakom fönstret. Stolen är på plats. Rälsen ligger rak. Stationerna kommer i tur och ordning. Bakom den bilden finns teknik, tider och ett ansvar som inte går att lägga ifrån sig mitt i ett pass. För Viktor Lind började vägen dit i en verkstad, inte i en förarhytt.

Viktor Lind har alltid haft ett stort intresse för teknik. Hans första arbete var som montör på en verkstad, men efter ett par år kände han att han ville prova något nytt.

Som montör arbetade han med händerna och med maskiner. Det passade hans intresse för teknik, men vardagen blev likadan. Samma verkstad. Samma uppgifter. Efter ett par år räckte det inte längre. Han ville ha ett yrke där tekniken fortfarande fanns kvar, men där dagen inte såg likadan ut från morgon till kväll.

– Jag ansökte till lokförarutbildningen och blev antagen. När jag var klar fick jag anställning direkt, berättar Viktor.

Utbildningen var ett tydligt steg. Han sökte, blev antagen och gick i mål. Sedan väntade inte en lång tid av osäkerhet. Anställningen kom direkt. För den som gillar teknik kan lokföraryrket kännas logiskt: signaler, bromsar, tidtabeller och ett fordon som ska fram säkert. För den som vill byta jobb kan det också kännas som en ny start.

Idag kör han fjärrtåg mellan Göteborg och Stockholm. Tågen håller hög fart, med en topphastighet på 200 kilometer i timmen.

Sträckan är lång. Resenärerna stiger på och av. Landskapet byts. I förarhytten är farten konkret. Tvåhundra kilometer i timmen ger lite tid att tveka. En signal, en växel, ett meddelande i radio – allt ska tas in utan att blicken lämnar spåret för länge. Det är därför Viktor återkommer till lugnet när han talar om yrket.

Om man funderar på att utbilda sig till lokförare måste man gilla att ta stort ansvar, förklarar Viktor. Det allra viktigaste är dock att man kan behålla lugnet i stressiga situationer när det händer mycket samtidigt.

Ansvar och lugn hänger ihop. Utan ansvar blir lugnet bara en attityd. Utan lugn blir ansvaret tungt när flera saker sker på en gång. En försening, ett meddelande till resenärerna, en ny tid att hålla. Då ska föraren fortfarande köra säkert.

– Jag kan till exempel inte titta på mobilen eller göra annat medan jag kör. Det är också jag som ropar ut information till resenärerna om nästa station, säger Viktor.

Mobilen ligger undan. Det finns inget utrymme för annat arbete i hytten. Samtidigt är föraren den som hörs i högtalarna. Nästa station. Eventuella ändringar. Kort information, tydligt uttalad, medan tåget fortfarande rullar. Det är en del av samma ansvar: både köra och tala om för resenärerna vad som händer.

Det bästa med yrket tycker han är just ansvaret.

– Ibland har jag ansvar för 400 resenärer i ett långt tåg och måste ta snabba beslut på egen hand. Det känns givande. Som lokförare har man dessutom en bra lön, lägger Viktor till.

Fyrahundra människor bakom ryggen är en siffra som sätter yrket i perspektiv. Besluten kan inte röstas fram i hytten. De måste tas där och då. Att det känns givande säger mer om Viktor än om lönen, men lönen nämner han också. Den är bra. Det är inte den delen han klagar på.

Å andra sidan är han mindre nöjd med de oregelbundna arbetstiderna. Varannan helg och några gånger i månaden måste han övernatta på annan ort. Det kan kännas krävande. Viktor nämner också att det är svårt att planera sin fritid direkt efter ett pass, eftersom tågen inte sällan blir försenade.

Helgerna blir ojämna. En vecka hemma, nästa på annan ort. Några nätter i månaden på hotell eller i personalbostad. Efter ett pass vet han inte alltid exakt när han är fri. Om tåget är sent skjuts också slutet av arbetsdagen fram. Då blir det svårt att lova någon att synas direkt efter jobbet.

På frågan om han har tid för några fritidsintressen svarar Viktor med ett leende:

– Jodå, lite! Jag spelar trummor i ett popband, och det tycker jag är jätteroligt.

Trummorna tar inte hela veckan, men de finns där. Ett popband. Ett leende när han talar om det. Yrket ger ansvar, fart och en bra lön. Det tar också helger och gör fritiden svårare att planera. Ändå räcker det till lite musik. För Viktor är det tillräckligt för att kalla det jätteroligt.