Min första midsommar – Parisa upplever en svensk sommartradition

Det var en fredagseftermiddag i slutet av juni när Parisa fick meddelandet från sin kurskamrat Maja: Vill du fira midsommar med oss på landet? Vi har en liten stuga vid sjön. Parisa läste det tre gånger. Midsommar. Hon hade hört ordet många gånger sedan hon kom till Göteborg för att studera, men aldrig upplevt det på riktigt.

Resan till sommarstugan

På midsommaraftons förmiddag packade Parisa en liten väska och hoppade på tåget med Maja och hennes familj. De åkte ungefär en timme utanför Göteborg och gick sedan tjugo minuter till fots på en stig längs sjöstranden. Sommarstugan var liten, röd och omgiven av björkar. Redan när de anlände doftade det av sill och nykokt potatis.

– Det är midsommarlukt, sa Maja med ett leende. – Sill, potatis och lite regn. Det är alltid lite regn på midsommar.

Midsommarstången

Grannfamiljen hade rest en midsommarstång på en plan gräsmatta. Den var täckt av löv och blommor och utstickande bjöknvistar. Barnen dansade runt den och sjöng om smågrodan – den berömda sången om en liten groda som inte har öron och svans. Parisa stod vid sidan och filmade i sin telefon och skrattade hjärtligt.

– Vi måste alla vara med, sa Maja och drog henne ut i cirkeln. – Det spelar ingen roll om du inte kan orden. Hoppa bara som alla andra.

Maten och snapsvisorna

Vid det långa bordet utomhus stod en tradition av rätter uppradade: tre sorters sill, kokt potatis med dill, gräddfil, charkuterier och till dessert – det mest svenska av allt – jordgubbar med vispgrädde. Majas far höjde glaset och sjöng en snapsvisor: Helan går, sjung hopp faderallan lansen! Alla svarade och drack. Parisa, som inte dricker alkohol, hade fått ett glas äppeljuice men sjöng med entusiastiskt ändå.

Blomsterkransen

Majas mormor Birgit lärde Parisa att fläta en blomsterkrans av vildblommor hon plockat längs stigen. Det tog ungefär tio minuter och resultatet var lite skevt men fullt av kärlek. Parisa satte den på huvudet och tog ett foto. Hon skickade det till sin mamma i Iran med texten: Jag är i Sverige och dansar kring en groda.

Den ljusa natten

Det mest häpnadsväckande för Parisa var ljuset. Klockan var nästan midnatt och himlen var fortfarande ljusblå. Solen gick aldrig riktigt ner. Hon satt vid sjöns strand och lyssnade på kvällssurrandet av insekter och det avlägsna skrattet från stugan bakom sig.

– I Iran har vi högtider fyllda av mat och musik och ljus, tänkte hon. – Men det här är något annat. Det är som om hela naturen deltar i festen. Sverige är konstigt och vackert och jag förstår lite mer av det nu.