Röstningsdagen – Amira röstar för första gången i ett val

Det var en vanlig septembersöndag, men för Amira kändes det som den viktigaste dagen på länge. Efter sex år i Sverige, två SFI-kurser, ett integrationsprogram, oräkneliga timmar med svenska läroböcker och ett nervöst medborgarskapstest – hade hon äntligen fått sitt svenska medborgarskap. Och med det: rösträtten.

Röstkortet i brevlådan

Tre veckor innan valet hade ett röstkort kommit i brevlådan. Amira hade läst det noga. Det stod hennes namn, hennes adress och vilken vallokalen hon var tilldelad: Lindgårdsskolan, fyra minuters promenad bort. Hon hade lagt det på kylskåpet med ett magnet och tittat på det varje morgon.

Grannen Gunnar, 72 år gammal och pensionerad lärare, märkte att hon studerade kortet en kväll i trapphuset.

– Är det ditt första val? frågade han.

– Ja, svarade Amira. – Jag är lite nervös. Jag vet inte riktigt hur det går till.

– Kom med mig på söndag, sa Gunnar. – Jag har röstat i femtio år. Jag visar dig.

I vallokalen

Vallokalen var öppen klockan åtta på söndagsmorgonen. Amira och Gunnar gick dit tillsammans. Det var en lång kö men den rörde sig snabbt. Inne i lokalen stod bord med buntar av valsedlar – en valsedel för varje parti. Namnen på kandidaterna stod tryckta på dem.

– Du tar en valsedel för det parti du vill stödja, viskade Gunnar. – Sedan viker du den och lägger den i kuvertet. Det är hemligt – ingen ser vilket parti du väljer.

Amira gick fram till borden, tog en valsedel och gick sedan in i ett litet bås bakom ett skynke. Det var tyst och privat. Hon vek valsedeln, lade den i kuvertet och förseglade det.

Ögonblicket vid urnan

En valarbetare bad om hennes röstkort och legitimation och kryssade av hennes namn i listan. Sedan fick hon gå fram till valurnan – en blå låda med ett smalt gap – och sticka ner kuvertet. Det tog en sekund. Men det kändes som mycket mer.

Amira kände en klump i halsen och tårar bakom ögonen. Hon tänkte på sin mamma som aldrig hade fått rösta. Hon tänkte på de år av ensamhet, kamp och hopp. Hon tänkte på det Sverige som hade gett henne ett nytt liv.

Efteråt

Ute på gatan vände sig Gunnar mot henne och sa:

– Nu är du en del av det här landet på riktigt.

Amira log och torkade ögonen med jackärmen.

– Det är konstigt, sa hon. – Det tog bara en minut. Men det kändes som hela livet.

De gick hem i tystnad. Himlen var blå och luften doftade av höst. Det var en vanlig söndag. Och den viktigaste i Amiras liv.