Kropp och hälsa: Kroppens delar

Muntligt prov: Elevfokuserad dialog

Namn på kroppsdelar

Säga var det gör ont

Beskriva hur du mår

Öva enkla meningar hos läkaren

Lärare: Hej Samira. I dag övar vi kroppens delar. Vilka delar av kroppen kan du namnge på svenska?

Elev: Hej! Jag heter Samira och jag går på SFI B i Uppsala. Jag kan säga huvud, hals, mage, rygg, arm och hand. Jag kan också säga ben, fot, knä och axel. När jag lär mig nya ord pekar jag på kroppen och säger ordet högt.

Jag skriver orden i min bok med en liten teckning bredvid. Det hjälper mig att komma ihåg. Hassan frågar hemma: Var är din hand? Då svarar jag och skrattar. Barnen tycker att det är en rolig lek.

I klassen säger vi orden tillsammans. Läraren visar och vi upprepar. Jag tycker att öga, öra, näsa och mun är viktiga när man pratar med en läkare. Jag vill kunna förklara tydligt utan att bli nervös.

Lärare: Bra. Om någon frågar var det gör ont, hur svarar du?

Elev: Jag säger till exempel: Jag har ont i huvudet. Eller: Jag har ont i magen. Jag kan också säga: Det gör ont här, och peka. Det är viktigt att peka om jag glömmer ordet. Då förstår personalen ändå.

I går hade jag ont i ryggen efter att ha burit tunga matkassar hem från butiken. Jag sa till Hassan: Jag har ont i ryggen. Han hjälpte mig att sätta mig ner. Jag vilade och drack vatten.

När mitt knä gör ont säger jag: Jag har ont i knät. När axeln är stel säger jag: Jag har ont i axeln. Korta meningar är bra. Jag övar dem varje dag så att rösten blir lugn.

Lärare: Berätta om en gång när du behövde beskriva kroppen på svenska.

Elev: Förra veckan ringde jag vårdcentralen för att boka tid. Sköterskan frågade vad som var fel. Jag sa: Jag har ont i halsen och jag har feber. Hon frågade om jag hade ont någon annanstans. Jag svarade: Nej, mest i halsen och huvudet.

Sedan frågade hon hur länge det hade pågått. Jag sa: Det började i går kväll. Jag hostade lite och kände mig varm. Hon antecknade och gav mig en tid. Jag kände mig stolt för att jag klarade samtalet på svenska.

Efter samtalet skrev jag ner fraserna. Jag har ont i halsen. Jag har ont i huvudet. Det började i går. Jag mår inte bra. Nu kan jag använda dem igen om det behövs. Det ger trygghet.

Lärare: Hur övar du orden hemma med familjen?

Elev: Hemma leker vi en enkel lek. Hassan pekar på foten och frågar: Vad heter det? Jag svarar: Fot. Sedan byter vi. Barnen pekar på näsan och skrattar. Vi säger också öga, öra och mun. Det är vardagsträning utan press.

Ibland tittar vi i en bildbok från biblioteket. Där finns en kropp med namn. Jag läser sakta och barnen upprepar. Om jag säger fel rättar jag mig själv. Fel är okej när man lär sig.

På kvällen säger jag fem meningar högt. Jag har ont i magen. Jag har ont i armen. Jag har ont i handen. Jag har ont i benet. Jag har ont i örat. Sedan sover jag. Nästa dag känns orden mer naturliga.

Lärare: Vad vill du bli bättre på när det gäller kroppens delar?

Elev: Jag vill bli snabbare. Ibland tänker jag först på mitt andra språk och sedan på svenska. Jag vill att orden ska komma direkt. Speciellt när jag är stressad hos läkaren. Då behöver jag tydliga, korta svar.

Jag vill också lära mig mer detaljer, till exempel finger, bröst och axel. Om någon frågar mer exakt vill jag kunna svara. Det gör ont i vänster axel. Det gör ont i höger knä. Sådana meningar är praktiska.

Målet den här veckan är att använda kroppsorden i verkliga samtal. Inte bara i övningsboken. När jag pratar med läraren, med Hassan och kanske med personal på apoteket. Då växer mitt självförtroende steg för steg.

Lärare: Kan du sammanfatta det viktigaste med egna ord?

Elev: Jag tänker på det här när jag går hem från SFI i Uppsala. Hassan frågar ofta hur lektionen var, och jag berättar med enkla meningar. Det hjälper mig att komma ihåg orden. Jag blir glad när jag kan förklara utan att stanna för länge.

I klassen övar vi tillsammans. Läraren lyssnar och ger tips. Klasskamraterna ställer frågor, och jag svarar så gott jag kan. Varje gång känns svenskan lite lättare. Jag skriver också ner nya fraser i min bok.

På kvällen läser jag mina anteckningar. Jag säger fraserna högt framför spegeln. Ibland spelar jag in rösten i mobilen och lyssnar igen. Det är pinsamt först, men det fungerar. Jag vill klara muntliga uppgifter med lugn röst.

Hassan säger att jag har blivit tydligare. Barnen hör svenska på förskolan och hemma. Vi blandar språk ibland, men jag försöker välja svenska när det går. Det skapar en bra vana för hela familjen i Uppsala.

Jag tänker på det här när jag går hem från SFI i Uppsala. Hassan frågar ofta hur lektionen var, och jag berättar med enkla meningar. Det hjälper mig att komma ihåg orden. Jag blir glad när jag kan förklara utan att stanna för länge.

I klassen övar vi tillsammans. Läraren lyssnar och ger tips. Klasskamraterna ställer frågor, och jag svarar så gott jag kan. Varje gång känns svenskan lite lättare. Jag skriver också ner nya fraser i min bok.