Your Future & Goals: Moving countries blog post

Creative blog post
English: Write a text about moving to a new country. How do you change as a person when you must learn a whole new language and culture?
Svenska: Skriv en text om att flytta till ett nytt land. Hur förändras du som person när du måste lära dig ett helt nytt språk och kultur?

När man byter land byter man inte bara adress

När man byter land byter man inte bara adress — man byter spelets regler

Av Amina Hassan · Uppsala · mars 2026

För åtta år sedan landade jag i Arlanda med två barn, en resväska och ett språk jag knappt förstod.

Idag skriver jag detta blogginlägg på svenska, och det säger något om hur långt man kan komma om man vägrar ge upp.

Men resan handlar inte om perfekt grammatik — den handlar om att förändras som människa.

När man måste lära sig ett helt nytt språk tvingas man att bli modigare, mer ödmjuk och mer medveten om sig själv.

I Somalia var jag Amina som alla kände: dotter, syster, granne, mamma — med en tydlig plats i samhället.

I Sverige blev jag först bara en siffra i ett system, en kvinna som pekade i butiken för att förstå vad mjölk heter.

Det var förödmjukande ibland, men det lärde mig att skilja mellan identitet och yttre omständigheter.

Jag är fortfarande samma person inuti, men jag har fått nya lager — som träd som växer en ring till varje år.

Språket har varit den hårdaste och viktigaste delen av min transformation.

Första året förstod jag knappt myndighetspost och kunde inte hjälpa Layla med läxor utan Google Translate.

Jag skämdes när telefonen ringde och jag sa ja utan att förstå frågan.

Men sakta började ord bli meningar, meningar blev samtal, och samtal blev relationer.

När jag kunde prata med grannar, kollegor och lärare öppnades Sverige — inte bara som karta utan som gemenskap.

Kulturen förändrade mig lika mycket som språket, fast på ett mer tyst sätt.

I Sverige lärde jag mig att vara punktlig på ett sätt jag aldrig behövt tänka på hemma.

Jag lärde mig att boka tid i förväg, att stå i kö utan att trängas, att fråga om hjälp utan att skämmas.

Jag lärde mig också att säga nej — till övertid jag inte orkade, till förväntningar som inte passade min familj.

Det var en ny sorts styrka: inte att tåla allt tyst utan att sätta gränser med respekt.

Matkulturen förändrade vardagen. Canjeero på morgonen och köttbullar på fredag — vårt kök blev en bro mellan två världar.

Barnen växte upp med dubbel identitet, och genom dem såg jag hur snabbt unga kan anpassa sig om de får trygghet.

Yusuf talar svenska med uppsalak accent och somaliska med min mormors dialekt — han kodväxlar utan att tänka.

Layla frågar ibland var hon egentligen hemma. Jag svarar att hem är där familjen är, inte bara ett land på kartan.

Att byta land tvingade mig att definiera vad hem betyder — och svaret blev mer komplext men också rikare.

Jag förändrades också i hur jag ser på framtiden.

I Somalia planerade man dag för dag när osäkerheten var hög.

I Sverige kunde jag planera fem år framåt: SFI, komvux, universitet, hus, resa tillbaka som besökare.

Det gav mig lugn och ambition samtidigt — en kombination jag inte visste att jag saknade.

Men integration är inte en rak linje. Det finns dagar jag känner mig mellan två stolar.

Svenska vänner förstår inte alltid varför jag saknar sorl från gatan klockan fem på morgonen.

Somaliska vänner undrar varför jag tycker om att vara ensam i skogen en söndag.

Den där mellanpositionen kan kännas ensam, men den ger också perspektiv som få andra har.

Man ser båda samhällenas styrkor och svagheter tydligare när man levt i båda.

Jag har blivit mer empatisk mot nyanlända kunder på jobbet — jag känner igen blicken när någon inte vågar fråga.

Jag har blivit mer tålmodig med mig själv — språk tar tid, och jämförelse med modersmålstalare är meningslös.

Jag har blivit mer stolt — inte trots min bakgrund utan tack vare den.

Min somaliska är en skatt, min svenska är ett verktyg, och tillsammans gör de mig till något nytt.

Forskare kallar det transkulturell identitet. Jag kallar det att bära två hem i bröstet.

När Hassan och jag pratar med barnen om framtiden säger vi: ni kan välja vägar vi aldrig hade.

De behöver inte välja ett land — de kan bygga broar, som jag försöker göra varje dag.

Språket har lärt mig att missta sig är okej. Varje fel grammatik i början var ett steg närmare att bli förstådd.

Kulturen har lärt mig att fråga varför saker görs som de görs, istället för att anta att mitt sätt är enda sättet.

Till exempel förstod jag inte fika först — varför stanna jobbet för kaffe och bulle?

Nu vet jag att fika är social lim mellan kollegor, och jag bjuder själv ibland på somaliskt te efter passet.

Det är så integration fungerar i praktiken: ge och ta, inte bara anpassa sig helt.

Om du flyttar till nytt land, eller redan gjort det, vet jag att vissa dagar känns omöjliga.

Du kanske gråter över ett brev från Migrationsverket eller över att barnet skrattar åt ditt uttal.

Men du förändras — långsamt, nästan omärkligt — tills en dag skriver du ett blogginlägg som detta.

Jag är inte perfekt svensk. Jag är inte heller oförändrad som Amina från Mogadishu.

Jag är Amina som har lärt sig att leva i spänningen mellan två världar och hitta kraft där.

Byta land har gjort mig modigare eftersom jag redan överlevt det svåraste: att börja om.

Det har gjort mig klokare eftersom jag måste tänka innan jag talar — och det ger eftertanke.

Det har gjort mig mer tacksam för små saker: ett godkänt SFI-prov, ett leende från granne, ett ja från banken.

Framtiden känns inte längre som ett hot utan som ett projekt jag kan påverka med utbildning och arbete.

Amina Hassan