The Global Environment: Extreme weather message to Fatima

Informal message
English: Write a message to a friend. Discuss a nature disaster that has been on the news lately. What do you feel when you see this?
Svenska: Skriv ett meddelande till en vän. Diskutera en naturkatastrof som har varit på nyheterna nyligen. Vad känner du när du ser sådant?

Hej Fatima!

Hej Fatima!

Jag måste prata med dig om något som har fastnat i huvudet sedan i fredags kväll — en naturkatastrof som har varit på nyheterna nyligen och som jag inte kan sluta tänka på.

Hassan och jag satt framför SVT Nyheter efter middagen på Björkgatan 8, och Layla och Yusuf tittade också en stund innan läggdags.

De visade översvämningar i en stad i södra Europa — gator som blev floder, bilar som flöt bort och familjer som evakuerades med bara det de hade på sig.

Reportern sa att skyfallen kom på några timmar och att klimatförändringen gör sådana händelser vanligare — jag kände mig kall i magen trots att vi satt i vårt varma kök i Uppsala.

Vad känner jag när jag ser sådant? Först chock, som om verkligheten inte stämmer med bilden av en vanlig fredagskväll.

Sedan kommer sorg — jag tänker på mammor som bär barn genom vatten och på farföräldrar som kanske inte orkar fly.

Därefter kommer skuld, en konstig känsla när jag samtidigt diskar tallrikar och vet att vattnet bara rinner ner i avloppet hos oss.

Och till sist ilska — inte bara mot vädret utan mot att vi vet vad som händer och ändå fortsätter som om nyheterna vore en film man stänger av.

Du vet hur jag alltid säger att jobbet på City Market tar all energi — men den här gången kunde jag inte sova.

Jag låg vaken och tänkte på lagerhuset där vi kastar frukt som ser lite brun ut, medan reportaget visade människor som saknade rent vatten.

Det känns obegripligt att samma jord kan ha så olika öden samma vecka.

Layla frågade varför husen stod kvar i vattnet och varför ingen hjälpte snabbare — bra frågor som jag inte hade enkla svar på.

Jag sa att räddningstjänsten gör sitt bästa, att EU ibland skickar stöd och att klimatet förändras — men hon ville veta varför vuxna inte fixade det innan.

Yusuf sa att det såg ut som i ett spel han spelade, och det skrämde mig — när verkliga katastrofer liknar underhållning tappar vi känslan för allvaret.

Anna på SFI pratade förra veckan om att skriva om global miljö, och jag märker att orden inte räcker när bilderna sitter kvar i huvudet.

Fatima, du som också följer nyheterna mellan passen — hur mår du när du ser naturkatastrofer som dessa?

Jag känner mig liten och maktlös, men också mer medveten om att vardagsval här i Uppsala inte är helt separata från det som händer längre bort.

När jag tar bilen till jobbet istället för bussen, när vi köper billig mat som restes långt, när vi slänger plast varje dag — kopplar jag det till skyfall i Medelhavet?

Ärligt svar: inte alltid, men oftare nu.

Hassan sa att man inte ska bära hela världen på axlarna, och Erik på jobbet sa att media visar det värsta för att få tittare.

Det kan vara sant delvis, men vattnet i reportaget var verkligt — det var inte en dramatisk rekonstruktion.

Det känns som jorden andas tungt, och vi fortsätter leva som om luften alltid vore ren och vattnet alltid funnits.

På SFI skrev vi om extrema väderhändelser — Anna sa att språket hjälper oss att förstå och agera, inte bara att känna.

Därför skriver jag till dig: jag behöver prata med någon som förstår både jobbet, familjen och den här blandningen av rädsla och hopp.

Hopp tänker du kanske — var finns det? Jo, i grannar som hjälper varandra, i unga som ställer frågor som Layla, i att fler pratar om klimatet utan att skämmas.

Jag såg också en kort intervju med frivilliga som delade ut filtar och mat — det påminde mig om hur Fatima alltid delar med dig när någon på jobbet har det tufft.

Mänsklighet finns kvar mitt i katastrofer, och det ger mig lite luft i bröstet.

Men känslomässigt är jag trött på att varje sommar ska bära ett nytt ord: rekordvärme, rekordregn, rekordbrand.

När jag ser nyheterna känner jag att framtiden för Layla och Yusuf kommer närmare — inte abstrakt utan som en väderkarta man inte kan ignorera.

Jag drömmer ibland om att de ska växa upp i ett Uppsala där man inte behöver oroa sig varje gång det regnar kraftigt längre än vanligt.

Vi bor inte vid en flod, men kommunen har pratat om skyfall som kan översvämma källare — plötsligt känns det närmare Björkgatan 8 också.

Det är konstigt hur nyheterna om en naturkatastrof långt borta kan ändra små vanor hemma.

Fatima, jag undrar om du också känner den där blandningen av medkänsla och panik — medkänsla för offren och panik för att det kan bli värre.

Jag vill inte bara dela mörker; jag vill också höra hur du hanterar det när du ser liknande reportage efter ett långt pass.

Kanske kan vi träffas på lördag efter ditt skift — en promenad längs Fyrisån och prata om det som annars fastnar inuti.

Jag kan ta med kaffe och Laylas hembakade kakor; Yusuf vill följa med om han får mata ankorna.

Om du har sett andra nyheter om torka eller bränder som berört dig mer, berätta — jag lyssnar.

Jag tror vi behöver prata med vänner, inte bara scrolla och sedan fortsätta som vanligt.

Skriv tillbaka när du hinner — jag vill veta om du också såg sändningen och vad du kände i kroppen när bilderna rullade.

Kram från Björkgatan 8, där nyheterna numera inte bara är bakgrundsljud utan något vi måste bära tillsammans.

PS: Layla frågade om vi kan skänka till hjälporganisationer — jag tänker kolla med Anna om klassen kan göra något enkelt.

PPS: Ta hand om dig i värmen på lagret — jag tänker på dig när jag hör ordet "extremväder" nu.

Med vänlighet, din kompis Amina Hassan — som fortfarande tror att samtal mellan vänner också är ett sätt att bry sig om jorden.

Kram,

Amina Hassan