Media & Truth: Column on art bridging cultures

Creative column
English: Write a column. How can art, music, and books help people from different cultures understand each other better?
Svenska: Skriv en krönika. Hur kan konst, musik och litteratur hjälpa människor från olika kulturer att förstå varandra bättre?

Krönika

Krönika · Amina Hassan, Uppsala · juni 2026

Konst, musik och litteratur — broar när nyheter och rykten bygger murar

När Anna på SFI bad oss skriva en krönika om hur konst, musik och litteratur kan hjälpa människor från olika kulturer att förstå varandra bättre, tänkte jag först på nyhetsflödet som fyller telefonen varje morgon — korta klipp, höga röster, sanningar som känns som halva sanningar.

Men på Björkgatan 8 en regnig söndag satt Hassan och lyssnade på somalisk musik medan Layla läste svensk ungdomsroman och Yusuf målade — och jag insåg att svaret inte bara finns i debattartiklar utan i rummet där konst, musik och litteratur får ta tid.

Krönikan handlar om att kulturer inte möts först i policydokument — de möts när en granninna känner igen en melodi, när en kollega gråter över samma dikt, när barn ritar samma himmel i olika färger.

Som SFI D-student och mamma i Uppsala har jag sett hur media kan skapa rädsla mellan Gränby och centrum, mellan "svenskt" och "utländskt" — konstens uppgift är att påminna oss om att förståelse börjar i kroppen, inte bara i statistik.

Mitt första argument: litteratur skapar inre närvaro — när jag läste en roman om en iransk familj i exil kände jag mig inte som turist i deras kök, jag var gäst som fick stanna, och det förändrade hur jag pratade med Fatima på sjukhuset dagen efter.

Böcker från olika kulturer låter oss höra inre monolog — varför pappan tiger, varför dottern skäms, varför grannskap känns som hot eller som famn — och den insikten är svår att få från en tv-debatt där alla skriker över varandra.

Anna sa att läsning tränar empati som muskel — jag håller med, särskilt när SFI-elever läser parallellt på svenska och modersmål och jämför hur samma känsla uttrycks olika.

Mitt andra argument: musik bär minnen som orden inte når — Hassan spelade somalisk sång för Erik på City Market i pausrummet, och Erik sa "jag förstår inte texten men jag känner sorgen" — där började samtal om krig, flykt och hopp utan PowerPoint.

Musik från olika kulturer visar att takt och melodi är universella språk — barn på skolfesten i Gottsunda dansade till både afrobeat och svensk pop, och ingen frågade vilket som hörde hemma var.

Yusuf frågade varför mamma gråter när hon hör viss låt — jag kunde förklara att musik minns land man lämnat, och Layla sa att hennes klass spelar instrument från hela världen i musiklektionen.

Mitt tredje argument: konst — måleri, teater, film — gör abstrakta begrepp synliga; när vi såg film om syrianska flyktingar på kulturhuset i Uppsala satt svenska och nyanlända i samma sal tysta länge efter att rullarna slutade.

Teater kan visa humor som översättning missar — Ahmed från SFI skrattade åt scen där två farbröder misstolkar varandras gester, och sa "det där är min familj varje helg" — plötsligt skrattade svenska klasskamrater med, inte åt, oss.

Mitt fjärde argument: konst motverkar enkel sanning — media vill ofta ha en hjälte och en skurk, medan romaner och filmer visar att de flesta bär både mod och feghet, både kärlek och fördom.

När SVT ibland målar Gottsunda mörkt behöver vi konst som komplement — inte för att mörka problem, utan för att visa att bostadsområden också innehåller fester, dikter och grannar som delar mat.

Mitt femte argument: konst, musik och litteratur ger språk åt dem som inte vinner debatten — kvinnor som jag, som lär sig svenska vuxen, kan uttrycka komplexitet i dikt eller krönika när muntlig debatt i klassrummet går för fort.

SFI D handlar inte bara om grammatik — det handlar om att få röst i samhället, och kultur är vägen när politiken står still.

Motargumentet kan vara: "Konst är lyx när man behöver jobb och bostad." Jag svarar: överlevnad är grund, men utan konst blir integration bara papper — man behöver både CSN och dikter för att känna sig hel.

Ett annat motargument: "Man ska integreras i svensk kultur." Integration är inte att slänga bort somalisk musik — det är att få bjuda in grannar till den, och att svenskar får höra sin egen Bellman med nya öron bredvid.

Jag föreslår tre enkla steg för Uppsala: fler gemensamma läsningar på bibliotek, fler konserter där olika traditioner delar scen, fler skolprojekt där elever tolkar samma tema i måleri och text.

Kommunen kan samarbeta med SFI, komvux och föreningar — inte dyrt, men kraftfullt — och media kan rapportera om dessa möten med samma energi som om konflikt.

Fatima sa att sjukhuset spelar lugn musik i väntrum — små val som visar att kultur helar, inte bara underhåller.

Hassan och jag bjöd grannar på middag med både ris och potatis — efteråt läste jag somalisk dikt och grannens dotter läste svensk — vi förstod inte allt ord för ord, men vi förstod tonen.

Min slutsats som krönikör: konst, musik och litteratur hjälper människor från olika kulturer att förstå varandra bättre eftersom de tvingar oss att stanna kvar i någon annans verklighet längre än ett kort klipp tillåter.

Sanning i samhället behöver både granskande journalistik och öppnande berättelser — utan det senare blir sanning bara fakta utan kropp.

Layla sa att "förståelse är när du tror att personen är människa som du" — barn sammanfattar krönikan bättre än jag, men jag vuxen kan kräva att skolor och bibliotek investerar i kultur som bro.

Tack till lärare som Anna som låter oss skriva krönika istället för bara flervalsprov — skrivande är också konst som bygger förståelse.

Amina Hassan, krönikör för en dag, socionomstudent för framtiden, Björkgatan 8, Uppsala.

Läs en bok från annan kontinent, lyssna på en låt du inte känner igen, se en film med undertexter — och fråga grannen vad den fick henne att känna.

Amina Hassan