Advanced Exam Practice: Language journey letter to Khadija

Informal letter
English: Write a long letter to an old friend in your home country. Look back at how your way to talk has grown since you started SFI.
Svenska: Skriv ett långt brev till en gammal vän i hemlandet. Analysera hur ditt sätt att kommunicera har utvecklats sedan du började studera på SFI.

Khadija!

Khadija, min gamla vän i Mogadishu — jag skriver det här långa brevet till dig från Uppsala, Björkgatan 8, där Hassan, Layla och Yusuf just lagt sig, och jag sitter vid köksbordet och tänker på hur långt mitt sätt att kommunicera har kommit sedan jag började studera på SFI.

Anna på SFI D bad oss skriva ett långt brev till en gammal vän i hemlandet och analysera hur vårt sätt att kommunicera utvecklats — därför skriver jag inte bara "hej, hur mår du", utan försöker förklara hela resan från SFI A till SFI D.

Du brukade fråga om jag kunde "kommunera" med svenskarna — du menade kommunicera, men ordet fastnade hos mig tills jag faktiskt lärde mig göra det på riktigt.

När jag kom till Sverige för fyra år sedan kunde jag säga hej, tack och siffror — men att kommunicera på riktigt, att förklara vad jag kände, vad jag behövde och vad jag tyckte, kändes som att stå utanför ett rum där alla andra redan hade nyckeln.

SFI A var som att lära sig gå på nytt — vi övade alfabetet, enkla fraser, att presentera oss: "Jag heter Amina Hassan, jag kommer från Somalia, jag bor i Uppsala." Jag minns att jag skämdes när jag blandade svenska och somaliska mitt i en mening.

Khadija, du som alltid kunde tala inför hela grannskapet i Mogadishu skulle inte känna igen mig då — jag viskade i klassrummet och undvek telefonsamtal till skolan eftersom jag inte förstod vad de sa om Layla.

SFI B gav mig mod att prata om vardagen — mat, väder, barn, jobb — och jag började förstå att kommunicera inte bara handlar om grammatik utan om att våga göra misstag utan att tro att misstag betyder att man inte hör hemma.

Fatima, som jag träffade på SFI B och som nu jobbar på sjukhuset, sa en gång: "Du behöver inte perfekt svenska för att vara människa — du behöver mod att försöka." Det satte sig i mig mer än något grammatiktest.

På SFI C lärde jag mig skriva kortare texter och förstå nyheter — plötsligt kunde jag läsa brev från kommunen utan att be Hassan översätta allt, och jag kunde svara på frågor från Yusufs lärare med egna ord, inte bara nicka.

Jag minns stoltheten när jag första gången ringde vårdcentralen själv och bokade tid för Layla — samtalet var enkelt, men för mig var det som att klättra upp för ett berg jag trodde var omöjligt.

SFI C lärde mig också att kommunicera i olika register — informellt med grannar, mer neutralt med myndigheter — och jag insåg att språk i Sverige har nivåer, precis som respekt i vårt hemland har nivåer beroende på vem du talar med.

SFI D har förändrat mig igen — nu skriver jag formella brev, debattartiklar och reflekterande uppsatser, och jag kan argumentera både för och emot utan att tappa bort vem jag är.

Erik på City Market sa förra veckan att min svenska "låter som någon som faktiskt kan ta möten" — jag skrattade, men visste att han menade att min kommunikation utvecklats från tystnad till tydlighet.

På jobbet kommunicerar jag med kunder, kollegor och chefer — jag förklarar problem, löser missförstånd och skriver mejl om schema — saker jag inte kunde drömma om när jag stod vid kassan första månaden och bara kunde säga "kvitto?" och "tack".

Hassan säger att jag pratar i sömnen på svenska nu — Layla och Yusuf skrattar — men för mig är det tecken på att språket blivit en del av mig, inte bara ett prov jag ska klara.

Det första området där min kommunikation utvecklats: mod att tala — från att undvika telefonen till att ringa hyresvärd, skola och vård utan att be Hassan ringa åt mig.

Det andra området: skriftlig kommunikation — från att inte förstå brev till att skriva klagobrev, ansökningar och debattartiklar som Anna bedömer på nationella provnivå.

Det tredje området: att förstå kontext — jag vet nu skillnaden mellan att skriva till Khadija i Mogadishu och till ett hantverksföretag om vattenskada, mellan att sms:a Fatima och att skriva till kommunen.

Det fjärde området: att lyssna aktivt och våga ha åsikter — SFI lärde mig höra vad folk menar bakom ord, och i SFI D skriver jag om Sveriges framtid som om jag faktiskt får vara med i samtalet.

Jag tänker på dig, Khadija, som stannade i Mogadishu medan jag flyttade — vi skriver på somali i WhatsApp, men det här brevet skriver jag på svenska först för att träna.

Layla sa häromdagen att mamma "pratar med alla" — hon minns när jag gömde mig bakom henne i affären.

Min slutsats till dig, Khadija: mitt sätt att kommunicera har utvecklats från rädsla till ansvar — jag kan tala för min familj, skriva för min rättighet och uttrycka mina tankar om Sverige och framtiden.

SFI A lärde mig överleva, SFI B lärde mig vardag, SFI C lärde mig förstå samhället, SFI D lär mig påverka det — och varje steg krävde mod du hjälpte mig hitta redan i Mogadishu när du sa "du kan allt om du vågar".

Jag saknar dig, saknar din skratt och teet vid gatan — men jag vill att du ska veta att din vän Amina inte längre är tyst i ett nytt land — hon kommunicerar, hon skriver, hon finns.

Skriv tillbaka och berätta hur du har det — på somali, som alltid — och om du vill kan jag skicka ljudmeddelande på svenska så du hör hur jag låter nu.

Kram från Uppsala, från Björkgatan 8, från en kvinna som började SFI med skäms och nu skriver långa brev som bevis på att kommunikation kan växa om man ger den tid.

Med vänlighet och tacksamhet, din vän Amina Hassan — SFI D-student, mamma, City Market, blivande socionom — som aldrig glömmer var resan började.

Kram,

Amina Hassan