Familj och vänner: Berätta om din familj

Familj och vänner

Berätta om din familj Hur ser din familj ut? Berätta!

💡 Hur många är ni i familjen?

💡 Var bor din familj?

💡 Vad gör ni när ni träffas?

💡 Vem pratar du mest med?

Svara på alla frågor i en lång berättelse:

Jag ska berätta lite om min familj. Min familj är ganska stor och väldigt viktig för mig. Vi har olika personligheter och olika intressen, men vi tycker om att göra saker tillsammans. Jag tycker att vi har en varm och trygg relation, även om vi inte alltid tycker likadant.

I min närmaste familj har jag mina föräldrar, mina syskon och min egen lilla familj. I min egen familj hemma bor jag tillsammans med min man Hassan och våra två barn. Barnen är fortfarande ganska små, så det är ofta mycket liv och ljud hemma hos oss. Ibland är det lite stressigt, men för det mesta är det väldigt mysigt.

Alla har sin roll i familjen: en person lagar ofta maten, en annan hämtar barnen, och någon fixar saker i hemmet. Vi försöker hjälpa varandra så att vardagen fungerar bra. Om jag räknar alla som jag ser som min familj blir vi ganska många. I hushållet bor vi fyra personer tillsammans.

Om jag också räknar med mina föräldrar och mina syskon och deras barn blir vi kanske tio till tolv personer. När vi träffas allihop känns det som en liten fest, för alla pratar, skrattar och berättar vad som har hänt. Det är fint att se hur barnen leker med sina kusiner. Alla blir glada när vi ses.

Min familj bor på lite olika ställen. Jag bor i Sverige nu, i en lägenhet i Uppsala. Lägenheten är inte så stor, men den är ljus och ganska modern, och det finns en park nära där barnen kan leka. Jag tycker att Uppsala är en bra stad för familjer.

En del av min familj bor fortfarande i mitt hemland Somalia. Det betyder att vi inte kan träffas så ofta, men vi försöker ringa och videochatta regelbundet. Ibland känns det lite jobbigt att vara långt från sin familj, men det är också en del av livet som invandrare. Jag har lärt mig att hålla kontakten på nya sätt.

När vi träffas, antingen här i Sverige eller när någon kommer på besök, försöker vi göra saker som alla tycker om. Ofta lagar vi mat tillsammans. Någon gör en rätt från hemlandet, någon annan gör något mer svenskt. Sedan sitter vi länge vid bordet och äter, pratar och skrattar.

Ibland tittar vi på film eller spelar spel med barnen. Om vädret är bra går vi ut på promenad. Vi går kanske till en lekplats eller till naturen. Det viktigaste är egentligen inte vad vi gör, utan att vi är tillsammans och kan prata med varandra.

I vardagen, när alla jobbar och barnen går i förskola eller skola, försöker vi ändå ha små stunder tillsammans. Till exempel äter vi oftast middag tillsammans på kvällen. Då frågar vi varandra hur dagen har varit. Barnen berättar något de har gjort, och vi vuxna pratar om jobbet eller om saker vi behöver planera.

Ibland spelar vi lite musik, ibland sitter vi bara i soffan och pratar en stund innan barnen ska sova. Dessa små stunder gör att vi känner att vi hör ihop. Även en vanlig tisdag kan bli fin om vi har tid för varandra. Det är så vi bygger vår vardag.

Om jag tänker på vem jag pratar mest med i min familj, så är det nog min man Hassan. Vi pratar varje dag om stort och smått: ekonomi, jobb, barnen, framtidsplaner och hur vi mår. Det är viktigt för mig att kunna vara ärlig och öppen, så vi försöker lyssna på varandra.

Jag pratar också mycket med mina barn, men på ett annat sätt. Med dem pratar jag mer om deras dag, deras kompisar och vad de tycker är roligt. Jag försöker hjälpa dem med läxor eller problem när de behöver det. Barnen behöver veta att vi finns där för dem.

Vår son Yusuf är fem år och går i förskola. Vår dotter Layla är åtta och går i skolan. Yusuf pratar lite svenska redan och Layla kan läsa enkla böcker. Det är roligt att höra dem utvecklas varje vecka. De växer så fort.

Jag försöker också hålla kontakten med mina föräldrar. Vi ringer regelbundet, kanske en eller två gånger i veckan. Ofta frågar de hur vi har det i Sverige, hur barnen mår, och hur det går med arbete och språk. Jag skickar ibland bilder eller små videor så att de kan känna sig lite närmare oss.

Med mina syskon skriver jag ofta meddelanden i en gruppchatt, där vi skickar bilder, skämt och nyheter. På så sätt känns det som att vi ändå är tillsammans, trots avståndet. När någon får ett nytt jobb eller barnet fyller år skriver vi och gratulerar. Det är vår digitala familjetid.

Hassan jobbar i en butik i Uppsala. Jag studerar svenska på SFI och jobbar deltid på biblioteket. Vi är båda trötta ibland, men vi stöttar varandra. Familjen är mitt största stöd här i Sverige. Utan dem hade det varit mycket svårare att börja om.

På helgen försöker vi alltid ha en familjeaktivitet. Ibland bakar vi tillsammans eller åker till biblioteket. Barnen lånar böcker och vi dricker te hemma när vi kommer tillbaka. Det kostar inte mycket men ger oss gemensamma minnen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att min familj är en blandning av människor på olika platser. Banden mellan oss är fortfarande starka, även om vi bor inte alla i samma stad eller land. Vi försöker träffas när det går och hålla kontakt digitalt. När vi väl ses gör vi vardagliga saker tillsammans.

Den jag pratar mest med i min vardag är Hassan, men min större familj finns alltid där i bakgrunden som ett viktigt stöd. Min familj betyder allt för mig. Jag är tacksam för dem varje dag, och jag vill att barnen ska växa upp med samma känsla av trygghet.